MBMM_Katarina

Svenska Marfanföreningen

Boken Må bra med marfan

 

Katarina om året som gått juni 2013

 

Jag var med på första Friskvårdshelgen ute på den fina, men då rätt kalla ön, Ekerö i april 2013.Det var en lärorik och rolig helg och vi hade mycket att prata om. Det är verkligen fördelar med att någon gång vara tillsammans med människor som man inte behöver förklara för. Förutom det blev jag mest inspirerad av Britt-Maries föreläsning om vikten av att röra sig. Hon gav också många bra och konkreta tips.

 

Med åren gör ju sig Marfan mer påmind och de flesta av oss får ont både här och där.

 

På Ekerö fick vi, bland mycket annat ett schema med lämpliga rörelser, som egentligen inte kräver mer än envishet och uthållighet. Coreövningar kallas de och det handlar om att träna ”småmusklerna”.

 

När jag åkte från Ekerö hade jag bestämt mig för att börja med core-övningar varje dag. Det gjorde jag också, under någon månad eller två, men sen tappade jag bort det. Tänk att det ska vara så svårt att fortsätta med något som är uppenbart viktigt, lätt och verkar fungera hyfsat bra.

 

Sedan några år sätter jag mig varje morgon om min motionscykel i vardagsrummet och lyssnar på radio och cyklar en mil. Det genomför jag, men varför jag inte lyckades genomföra core-övningarna med samma envishet kan jag inte förklara. Och det trots att jag tror att de antagligen är ännu bättre, eller i alla fall en mycket bra komplettering till konditionsträning.

 

Nu när jag blir påmind om hur jag svikit de enkla och lite tidskrävande övningarna av småmusklerna känns det att det är dags att göra ett nytt försök.

 

Den tid jag höll på kändes bra, om lite trist var det. Jag ser hur dumt det låter. Skulle jag en 64 åring med mycket tid och en drös olika krämpor, avstå från en hyfsat bra behandlingsmetod för att det verkar lite tråkigt?

 

Jag gör ju många mycket tristare saker varje dag. Dessutom har jag värk nog för att göra övningarna oavsett om det är tråkiga eller inte. Phu, vissa saker är lätta att smita ifrån, trots att man vet nyttan av dem. Kanske en rest av barndomens ”ät nu spenaten, den är så nyttig”, eller ”det finns många barn som inte får någon mat alls.”

 

Ja jag vet att det, trots att jag själv är mormor, är lätt att skylla på mamma!

 

Men sen sist har jag också ägnat mig lite åt vattengympa och det tycker jag är bra. Det mesta blir lättare i vatten.

 

I morgon ska jag träffa en sjukgymnast och vi ska jobba med småmusklerna. Det verkar som jag är bäst på att genomföra olika gymnastikövningar i sällskap, träningscykeln undantagen. Men P1 är ett bra sällskap!

 

Jag missade yogan på Ekerö, men det var säkert mycket bra och dessutom snällt mot en Marfanskropp. En riktig höjdare på kursen var chansen att få massage. Det ersätter förstås inte egna insatser, men det piggar upp både kropp och själ.

 

Helgen var inspirerande och vi hade trevligt. Lite pinsamt bara att mina bästa föresatser krympte ihop efteråt. Men så är det då och då i livet. Och möjligheten att satsa på core försvinner ju som sagt inte. Och jag tror verkligen att det är bra övningar.

 

Jag var inte den flitigaste i den gemensamma matlagningen, men de som var det gjorde en utmärkt god och nyttig middag, som dessutom blev trevlig.

 

Till sist fick jag frågan om jag har några knep för att leva så bra som möjligt med den Marfanskropp man har.

 

Nja, men med åren har jag lärt mig att be om hjälp och skaffa hjälpmedel i tid. Det var en lättnad när jag för ganska långe sen slutade att vara ”duktiga Annika” och låtsas att jag klarade allt. Då blev det mesta både lite roligare och enklare. Marfans tar sig ju olika uttryck för oss alla och jag tror att det är viktigt att inte vara ”tapper och duktig” utan bestämma sig för att leva så bra det går. Och det är, i alla fall för mig, för det mesta ett bra liv.

 

Oh så bra det kommer att bli när jag tar mig samman och coretränar! Ni som har gjort det får komma med uppmuntrande tillrop nästa gång vi ses.

 

Katarina Lindahl